En blåbärsplockoholics bekännselse.

Jag trodde att mina eskapader i blåbärsskogen på Sommarstället var nog - jag menar, över 6 liter blåbär plockade mellan tisdag-lördag borde rimligtvis ha stillat den värsta blåbärshungern. Och med tanke på att jag, sen och regnig söndagskväll, fick kånka hem på de (frysta) bären i en kylväska, tillsammans med diverse annan fryst mat plus två påsar med skor, regnkläder, skafferievaror och grönsaker... PLUS en stor, överpackad bag och en kudde från bussen, genomsvettig, skittrött och kissnödig (halvhögt svärande ramsor över värdelös kollektivtrafik som aldrig fungerar när den ska) och sen sitta med benen i kors framför min lille frys och försöka pussla in allt i min redan fulla frys... Speciellt med tanke på det, så borde min entusiasm över bärplockning ha minskat.

Igår var jag hemma hos G - hon har precis flyttat ihop med sin Smörgås - och jag tror det var tänkt att vi skulle måla och flyttstäda, men på något sätt slutade det med att vi gjorde kladdkaka och drack kaffe/te istället. Färdigfikade lutar sig G tillbaka i stolen och säger: "Jaha. Och vad gör vi nu? Jag har min lediga dag idag, vad gör man då?" och jag tittar ut genom fönstret och mumlar något om varmt och bada och hon tittar ut genom fönstret och sen på mig och säger de magiska orden: "Vill du följa med ut till min pappas skog och plocka blåbär?"

Sååå.. ja. Vi åkte liksom dit. Och herrejössesamalia - vilken blåbärsskog! Blåbärsris en bra bit ovanför knäna och ÖVERALLT blåbär stora som mindre vindruvor (vi snackar tumnagelstorlek på de värsta exemplaren). För att göra en lång historia kort (och stoppa min lyriska men något långrandiga beskrivning av dryga timmes plockning) så fick jag utan större besvär ihop drygt 1,5 liter blåbär till som jag inte har plats för och satt med ett stort fånigt flin i ansiktet hela vägen hem.


Vet ni hur jag vet att det är ett fullskaligt utvecklat beroende?
Jag har redan börjat planera hur jag ska få G att åka dit med mig en gång till. :P