Etiketter och du äter vad sa du?

Bara en lätt notering om att det är lite lustigt det där med att alltid vilja sätta etiketter på saker. Efter att ha prövat på raw food och blivit förälskad med hur kroppen helt plötsligt kändes och hur glad magen var, får jag numera stolt presentera mig med titeln typ-vegetarian/vegan.

En typ-vaddå? Många äro de undrande blickarna när jag försöker förklara att jag äter i princip inte kött, men jag gör det ibland, när jag känner för det (speciellt om det är vilt morfar jagat). Och fisk och skaldjur är OK! Nej, särskilt mycket mjölkprodukter blir det inte, men jag älskar ost. Ägg händer också väldigt sällan - inte för att jag ogillar det, utan för att jag inte handlar hem det. Oh, förresten, jag planerar att ta jägarexamen inom en överskådlig framtid. :)

Egentligen - det handlar inte om något titelsättande, utan bara om att jag äter på ett sätt som gör mig och min kropp glad och energifylld utan att förbjuda mig något som jag tycker om. Vissa saker kan jag äta väldigt ofta utan problem, andra saker inte.

Och, kära vänner och bloggläsare, svårare än så är det inte. :)

Varför ska man äta något man inte gillar?

Jag har en egenskap som gör mina käraste bröder helt förvirrade - jag vill gärna lära mig tycka om smaker jag inte tycker om. "Varför ska man äta något man inte gillar?" undrar dem och ser på mig med totalt oförstående blickar. Tusen och åter tusen gånger har jag försökt att förklara för dem att det handlar om att lära sig uppskatta något nytt, inte att tvinga i sig mat som är äcklig. För att uttrycka det enkelt: Jag vill inte missa något.
Jag vill kunna äta allt som finns, njuta av det och uppskatta det för dens egna smak. Många gånger är det inte själva smaken i sig som vi slår bakut av - det kan vara konsistensen, lukten, utseendet eller alltihopa i kombination. Något jag tycker om smakmässigt, men inte riktigt klarar av konsistensmässigt är couscous. Det är för litet och kryllar sig i munnen. Sen behöver man oftast vänja sig vid nya smaker. Forskning visar att ju äldre man blir, desto fler gånger behöver man smaka på något för att uppskatta det (är någon intresserad av den vetenskapliga referensen, let me know!). En annan grej kan vara en taskigt första exponering. Dåligt tillredd mat, en riktigt kass smakkomponering eller till och med en miljö man är obekväm vid vid just den måltiden kan vara något som triggar "Tycker inte om!"-känslan.

Jag tycker mest det är roligt och fascinerande. Gör mig mån om att smaka på så mycket nytt jag kan och smaka igen. Efter en riktigt dålig kryddkombination med koriander som hängde i ett bra tag, lagade mamma och jag en helt fantastisk lammgryta från Jamie Olivers "Jamies matrevolution" och bang! var jag såld på koriander. M gav mig ett underbart recept på en torskgryta med kapris och min kaprisskepsis smälte bort. Efter 4 år av att varje jul provsmaka Jansson frestelse fick jag förra julen en aha!-upplevelse och tycker det är mums. Mitt senaste projekt är fänkål. Fänkål har en mer eller mindre stark ton av lakrits, som jag hittills inte haft någon bra upplevelse av (jag bakade ett bröd som mamma brukade baka, följde receptet till punkt och pricka, och upptäckte till min fasa att brödet smakade lakrits. Mamma brukade visst slopa kryddorna, det glömde hon säga.). Men häromveckan pratade B lyriskt om en temarinerad lax med smörstekt fänkål som hon hade blivit bjuden på av sin sambo, så jag har lovat att ge fänkålen en fair chance. B är förövrigt upphovskvinnan till den goda avokadolasagnen, så jag är benägen att lita på att ALLT hon säger är gott. :) Fänkålen är till och med inhandlad, den ligger snällt i kylskåpet på mig och väntar.


Jag skriver inte alls lika mycket här som jag skulle vilja, men får vackert face the facts att måndag-onsdag ofta är busy dagar som i stort består av pluggande och träning. För att inte bli ett stressat vrak (vilket jag testat, det är inte kul) är det inte prio att pröva nya recept och råvaror OCH blogga under första delen av veckan. Tråkigt nog, för det kliar i fingrarna av bak- och matlagningslust. Dessutom ekar det helt tomt i knäckebrödskorgen och i skorplådan finns det bara två små förskrämda skorpor kvar. Jag lovar att i allafall återkomma med vad jag tyckte om fänkålen!

En upprörd åsikt om Fettisdag (eller alla andra "traditions"-dagar).

Jag ska försöka fatta mig kort i det här ämnet, fast det ligger nära till hands med en lång utläggning (men den har jag redan dragit ett antal gånger för släkt och vänner vid det här laget...).


Första semlan äter man på Fettisdagen.
Efteråt känns det rätt okej att kalasa på, och face it - det kanske inte är väldens bästa grej att trycka i sig fem semlor på en dag bara för att det är Fettisdag en gång om året - men varför detta hysteriska semmelfrosseri INNAN Fettisdagen? Vad är det roliga och härliga med att gå och längta och gotta sig åt tanken på årets första semla om man helt sonika struntar i att det faktiskt är en traditionell dag att äta första semlan på och hinner äta en tre-fyra stycken typ en månad i förväg?
- "Äsch, midsommarafton, det är ju länge kvar, vi kan väl dra upp midsommarstången och äta sill och jordgubbar en månad innan, orka vänta!"

Speciella tillfällen är en del av det roliga. Julafton, Fettisdagen, påsk, midsommar - alla speciella dagar förknippade med mat som i alla fall jag längtar till. Och jag vill längta, tycker det är aptråkigt att det finns semlor tillgängligt en månad innan det "ska" finnas. Som julskinka i maj, eller äggmålning i november. Väntan förhöjer njutningen, gör det lite extra speciellt. Lite som första dagen på sommarlovet - oj, vad man väntade på det. Det är med andakt och barnslig förtjusning jag varje år försiktigt tar första semmelbettet. Så vill jag ha det - inte bara ett bakverk i mängden.



(En sak till - inget klår en hembakad semla. Men jag är ju bakfantast också, så jag förstår till fullo dem som inte orkar stå i köket och kladda med deg, grädde och mandelmassa bara för att det är Fettisdag. :))