Stuffad Mexicopaprika.

Idag läste jag om Angela som gjorde enchiladas och fick vrålcravings efter det. Oturligt nog (efter att ha letat igenom hela frysen) fick jag vackert inse att det inte fanns ett enda litet skruttigt tortillabröd hemma, än mindre ett med fullkorn. Hungrig som jag var letade jag i huvudet efter en plan B och upp i huvudet poppade i idéen: "Men fylld paprika då?"

Ju mer jag tänkte, desto mer bra blev idéen. Inget krångligt, men ruskigt gott. Kvällsmat alltså - röd paprika, stuffad med enchiladasfyllning. Nammi nammi. :)

Stuffad enchiladaspaprika (1 person + fyllning över)

1 röd paprika
2/3 tetra krossade tomater med chili
2 msk tomatpuré
2 klyftor vitlök, pressad
1-2 msk citronjuice

Fyllning:
1 burk cannelinibönor
1/3 zucchini, tärnad
1 gul lök
2 rejäla nävar färsk spenat
salt
peppar
spiskummin
ost

Sätt ugnen på ca 200 grader. Skär av ett lock av paprikan, kärna ur den, pensla med olja och ställ in i en ugnsfast form i ugnen typ 10 min. Gör fyllningen under tiden - hacka löken i passande bitar (personligen gillar jag lite större bitar), lägg i en kastrull i lite olja och låt den bli mjuk, ca 5-10 minuter. Blanda sedan i zucchini, bönor och spenat och fräs i 3-4 minuter tills spenaten mjuknat. Ha sedan i tomatkrosset, tomatpuré, pressade vitlöksklyftor och citronjuice. Smaka av med salt, peppar och spiskummin. Fyll paprikan med röran och toppa med ost. Bottna ugnsformen med lite av den överblivna fyllningen och ställ paprikan i (jag har bakplåtspapper i ugnsformen). In i ugnen i 20-30 minuter till. Njut av din hemmagjorda Mexico-tripp. :)

Skulle liknat marängswisch.

Alltså, tanken var att på något vis försöka efterlikna marängswisch (ja, jag vet att det inte stavas så egentligen!) i en raw food-variant, men jag hittade inget som kunde stå för marängerna, så jag tänkte att lite bär gör ju ingen ledsen. :)

Skulle liknat marängsswisch, 2 portioner
1 dl cashewnötter
1 tsk vaniljpulver
2 msk honung
vatten till bra konsistens

2 frysta bananer
2 msk kakao
1 msk honung
2 dadlar
1/2 banan
jordgubbar, björnbär och hallon efter smak

1. Gör cashewgrädde genom att mixa cashewnötter, vaniljpulver, honung och vatten till en fluffig konsistens.
2. Gör chokladglass genom att mixa frusna bananer med kakao och honung tills det blir glasskonsistens. Det låter en massa och tar en stund, men det går!
3. Lägg glassen i botten på två skålar. Klicka cashewgrädde över. Skiva över bananer och klipp över dadlar i små bitar. Ha på bär efter smak. Smaska på!

R-awsome falafel!

Ni vet de gångerna man hittar ett recept på internet, nästan dör av förtjusning, skaffar alla råvaror för att sedan göra rätten och upptäcka att den faktiskt smakade precis! lika bra som ni hoppats?

Det är mycket sällsynta tillfällen, men jag hade ett sånt ikväll. Jag har lurat in C i raw food-svängen också (muhaha!), så ikväll bjöd jag henne på raw falafel på recept från Gena (med en anings modifikation). Vi åt, vi njöt, vi blev mätta. Happy ending!

Loving raw falafel med krämig korianderdressing
(det kan vara lite lustiga mått, jag valde att översätta dem)

Falafel:
4 msk mandelsmör
2,4 dl torkad, strimlad, osötad kokos
ca 5 cm purjolök
1 vitlöksklyfta
2,5 msk finhackad färsk koriander
2 msk citronjuice
1 msk olivolja
1-2 msk tahini
1/4 tsk svartpeppar
1/2 tsk havssalt
1 tsk hel spiskummin, mortlad
1 tsk hel koriander, mortlad
en puff cayennepeppar

Dressing:
1,2 dl sesamfrön
3 msk limejuice
1/2 tsk havssalt
2,5 msk vatten
2,5 msk färsk koriander, hårt packad
1 dadel eller 1 msk agave

Mixa alla ingredienser till falafeln i en matberedare och forma till bollar. Ta mer olja eller nötsmör om falafelmixen inte håller ihop ordentligt.
Mixa alla ingredienserna till dressingen och späd med vatten om den blir för tjock.

Servera falafeln på romansalladsblad med det man vanligen brukar ha till falafel - vi hade tomat, rödlök och strimlad vitkål. Ät, njut och lyckas du med det utan att tappa något är jag imponerad. :)

Bästa broccolisoppan.

Barn kan vara kinkiga med maten, det behöver jag i alla fall ingen vetenskaplig referens för att säga. Mina föräldrar hade dock det bästa knepet i världshistorien - fläskkotlett. Allt kunde vara fläskkotlett, den såg bara lite annorlunda ut mellan gångerna. Rena genidraget, för när jag väl var gammal nog att förstå att fläskkotlett faktiskt bara är en köttbit från gris och inget annat var det redan försent. Levergryta, pölsa, allsköns soppor med grönsaker - you name it, jag äter allt än idag.

Idag fick jag tokcravings efter en broccolisoppa som vi brukade äta med jämna mellanrum när jag bodde hemma. Hellre än att försöka experimentera fram något eget och göra en soppa som inte smakade som jag mindes den, ringde jag hem till mamma och tiggde recept. Den blev precis som jag mindes - mjuk smak, full med broccolibitar och alldeles alldeles underbar. :)


Mammas bästa broccolisoppa
1 gul lök
500 g broccoli
smör
3 msk vetemjöl
1 liter vatten
2 buljongtärningar
1/2 tsk salt
1 krm svartpeppar

Redning bredvid:
2 äggulor
1 dl grädde (your choice of grädde)
1,5 dl riven ost
1/2 tsk basilika


Hacka löken och bryn den i smör. Skär broccolin i mindre bitar. När löken är brynt, ha i vetemjöl, vatten, buljongtärningar, broccoli, salt och peppar. Låt koka i 10 minuter.
Rör under tiden ihop redningen - vispa upp äggulorna, blanda med grädde, ost och basilika. När soppan kokat i 10 minuter, dra den från värmen, häll i redningen (sen får soppan inte koka igen!), rör runt och klart! Vill du ha en lite slätare soppa, så dra fram mixerstaven. Servera gärna med ett gott bröd.

Wrapscraving.

Ett samtal med mamma om veckans gångna mat (jo, det är viktig update att få veta vad jag missar när jag inte längre bor hemma. Mamma är jättebra på att pröva nya recept och tipsa om goda rätter, hon är en underbar inspirationskälla!) avslöjade för mig att det hade ätits wraps. Och wraps. Och wraps. Det är möjligt att de hade ätit något annat också (okej, det är klart de hade ätit något annat) men helt plötsligt fick jag enorma cravings efter just wraps och hörde inget annat. I torsdags hade jag sleep-over hemma hos C och hon var inte alls särskilt svårövertalad - hennes enda krav var att hon ville ha fisk och avokado. Det kändes inte som en speciellt stor uppoffring att inkludera det. :P Wraps går ju att göra i tusen olika varianter, men här kommer våra torsdagswraps. :)

Torsdagswraps
Rökt makrill
Libabröd
Röd paprika
Salladsmix
Avokado
Potatisskalhyvlade morötter
Ruskigt stark vitlökssås (= en liten förpackning creme fraiche + tre krossade vitlöksklyftor)

Skala, hyvla, hacka, skär och lägg upp det som bör läggas upp. Lägg alldeles för mycket fyllning i libabrödet och försök äta utan att det ramlar ut. ;)

En upprörd åsikt om Fettisdag (eller alla andra "traditions"-dagar).

Jag ska försöka fatta mig kort i det här ämnet, fast det ligger nära till hands med en lång utläggning (men den har jag redan dragit ett antal gånger för släkt och vänner vid det här laget...).


Första semlan äter man på Fettisdagen.
Efteråt känns det rätt okej att kalasa på, och face it - det kanske inte är väldens bästa grej att trycka i sig fem semlor på en dag bara för att det är Fettisdag en gång om året - men varför detta hysteriska semmelfrosseri INNAN Fettisdagen? Vad är det roliga och härliga med att gå och längta och gotta sig åt tanken på årets första semla om man helt sonika struntar i att det faktiskt är en traditionell dag att äta första semlan på och hinner äta en tre-fyra stycken typ en månad i förväg?
- "Äsch, midsommarafton, det är ju länge kvar, vi kan väl dra upp midsommarstången och äta sill och jordgubbar en månad innan, orka vänta!"

Speciella tillfällen är en del av det roliga. Julafton, Fettisdagen, påsk, midsommar - alla speciella dagar förknippade med mat som i alla fall jag längtar till. Och jag vill längta, tycker det är aptråkigt att det finns semlor tillgängligt en månad innan det "ska" finnas. Som julskinka i maj, eller äggmålning i november. Väntan förhöjer njutningen, gör det lite extra speciellt. Lite som första dagen på sommarlovet - oj, vad man väntade på det. Det är med andakt och barnslig förtjusning jag varje år försiktigt tar första semmelbettet. Så vill jag ha det - inte bara ett bakverk i mängden.



(En sak till - inget klår en hembakad semla. Men jag är ju bakfantast också, så jag förstår till fullo dem som inte orkar stå i köket och kladda med deg, grädde och mandelmassa bara för att det är Fettisdag. :))

Vill ha!

En eftermiddag som den här när jag inte gör så mycket mer vettigt än att slösurfa runt och läsa diverse mat/träningsbloggar och få en massa roliga uppslag på hur jag skulle kunna minska min fritid ännu mer dyker frågan upp om:

Hur länge ska man längta efter något som man kanske egentligen inte livsnödvändigt behöver, men verkligen vill ha, innan det blir legitimt att köpa det? (speciellt om man är student, nyss har flyttat hemifrån och inte har stans bästa ekonomi?)

Jag hittar nämligen en attans massa recept med citronskal, limeskal, riven ingefära och pepparrot, och gud vet allt som man samtidigt gnor av sig knogarna när man river (i alla fall på mitt apkassa rivjärn). Ända sedan mamma fick ett riktigt zestjärn i födelsedagspresent vet jag ju hur enkelt det kan gå om man faktiskt har riktiga doningar att riva på. Ja, jag suktar alltså efter ett zestjärn, gärna precis ett sånt som mamma har (se bild). Herregud nej, jag behöver det egentligen inte... men jag vill ha det. :P


Vad säger ni? En månad? Två? Rädda ett barn ur en brinnande skyskrapa? Botemedel mot cancer? Eller bara tjata om det tills mina närmaste vänner säger åt mig att köpa det för att få tyst på mig? ;)