Historien om en söndagspizza.

I USA är det tydligen Super Bowl-vecka. Inte påverkar det mig här hemma, bortsett från en drös lockande recept som dyker upp på några av de bloggarna jag följer. Gena har droppat ljuvliga tips runt sig ett bra tag och jag fastnade totalt för hennes pizza med kronärtkockshjärtan, lök och soltorkade tomater ovanpå soltorkade tomater- och valnötspesto. Ja, ni hör ju hur det låter!

Så, i eftermiddags satte jag pizzadeg på jäsning och gjorde pesto, skivade lök och följde receptet efter konstens alla regler, bortsett från att jag hade vanlig ost istället för cashewnöts-ost. Skjuts in med pizzan i ugnen och under tiden som den stod där och gottade sig diskade jag undan efter mig för att till fullo kunna njuta av min söndagspizza.

Sen tappade jag pizzan upp-och-ner på köksgolvet när jag skulle föra över den till tallriken.

Först skrek jag lite (exakt vad lämpar sig inte att åtge i skrift)

Sen grät jag lite (lika delar hunger och frustration)

Sen skrattade jag lite. Det var ju inte världens undergång, trots all (även fast det kändes så i en halv minut). Slutligen räddade jag vad som räddas kunde av pizzan och konstaterade att det var en fantastiskt god pizza. Så jag rekommenderar den varmt, men se till att vara försiktiga när ni ska ha över den till tallriken... eller, för att undvika hela problematiken - ät direkt från plåten.

Det här är Genas pizza.

Så skulle min pizza också ha sett ut om den inte varit en vända på köksgolvet.