En upprörd åsikt om Fettisdag (eller alla andra "traditions"-dagar).

Jag ska försöka fatta mig kort i det här ämnet, fast det ligger nära till hands med en lång utläggning (men den har jag redan dragit ett antal gånger för släkt och vänner vid det här laget...).


Första semlan äter man på Fettisdagen.
Efteråt känns det rätt okej att kalasa på, och face it - det kanske inte är väldens bästa grej att trycka i sig fem semlor på en dag bara för att det är Fettisdag en gång om året - men varför detta hysteriska semmelfrosseri INNAN Fettisdagen? Vad är det roliga och härliga med att gå och längta och gotta sig åt tanken på årets första semla om man helt sonika struntar i att det faktiskt är en traditionell dag att äta första semlan på och hinner äta en tre-fyra stycken typ en månad i förväg?
- "Äsch, midsommarafton, det är ju länge kvar, vi kan väl dra upp midsommarstången och äta sill och jordgubbar en månad innan, orka vänta!"

Speciella tillfällen är en del av det roliga. Julafton, Fettisdagen, påsk, midsommar - alla speciella dagar förknippade med mat som i alla fall jag längtar till. Och jag vill längta, tycker det är aptråkigt att det finns semlor tillgängligt en månad innan det "ska" finnas. Som julskinka i maj, eller äggmålning i november. Väntan förhöjer njutningen, gör det lite extra speciellt. Lite som första dagen på sommarlovet - oj, vad man väntade på det. Det är med andakt och barnslig förtjusning jag varje år försiktigt tar första semmelbettet. Så vill jag ha det - inte bara ett bakverk i mängden.



(En sak till - inget klår en hembakad semla. Men jag är ju bakfantast också, så jag förstår till fullo dem som inte orkar stå i köket och kladda med deg, grädde och mandelmassa bara för att det är Fettisdag. :))